kalle hedström gustafsson

poesidebatten

En poesidebatt har puttrat på i Sverige under någon månads tid. Nu så här i efterhand är det lite svårt att förstå hur det ens kunde bli en debatt. Eller liksom, vem håller inte med om huvudpoängerna i Anna Axfors text i Aftonbladet? I korthet: svenska förlag ger ut alldeles för lite ung poesi. Blickarna vänds längtande över sundet – Ecce Danmark! Det förlovade landet där poeterna vandrar in på Forfattarskolen och efter två år kommer ut från Gyldendal med en diktsamling i handen.

Det måste vara märkligt att från Danmark se hur den egna litterära scenen fungerar som en projektionsyta för svenska poeters dagdrömmar. I Danmark är det skitlätt att ge ut en diktsamling. I Danmark är det uppläsningar varje kväll. I Danmark får alla dricka ljummen Tuborg med Jeppe Brixvold. Och så vidare.

 

Nåväl, den unga danska poesin får verkligen större utrymme än den svenska, därom är alla överens. Det ges ut fler debutanter och det anordnas fler uppläsningar. De flesta är nog också överens om att de svenska förlagen är trögrörliga och inte direkt skapar en brinnande entusiasm hos unga skrivande människor.

 

En del menar att svenska debutanter helt enkelt är sämre än de danska (Jack Hildén i Aftonbladet och i viss mån Mats O. Svensson i DN), andra menar att det är förlagen som medvetet eller omedvetet ser förbi den talang som finns (Sara Abdollahi och Anna Axfors på Kultwatch). Och ytterligare andra menar att svenska poeter är så jävla obegripliga att vi får skylla oss själva (Peter Nyberg i Expressen). Nyberg efterlyser ”poeter som vill bli lästa och förstådda, som de i Danmark”. Det vore intressant att höra vad unga, danska poeter har att säga om den beskrivningen. Personligen skulle jag hellre klippa av mig fingrarna än att formulera en personlig poetik som gick ut på att bli ”läst och förstådd”.

 

Peter Nyberg gjorde sig skyldig till poesidebatternas version av Goodwin’s Law: oavsett vad debatten ursprungligen handlat om så kommer någon pappskalle förr eller senare att skylla allt på den moderna poesins påstådda obegriplighet (och mer specifikt på Anna Hallberg, herregud, finns det någon poet som så regelmässigt och oförtjänt får klä skott för precis vilka litterär-konservativa hallucinationer som helst?).

 

Athena Farrokhzad, Ida Börjel, Pernilla Berglund och Agnes Gerner – alla har de skrivit hyllade diktsamlingar de senaste åren och de är fullkomligt obegripliga allihop, i varje fall om vi ska tro Peter Nyberg. Man undrar ju vad han har rökt. Menar han på allvar att det finns en substantiell skillnad i ”begriplighet” (vad det nu är) mellan de ovan nämnda svenska poeterna och Olga Ravn, Amalie Smith, Asta Olivia Nordenhof eller Theis Ørntoft?

 

I själva sakfrågorna finns det kanske inte så mycket att tillägga; personligen tycker jag att de bästa inläggen har skrivits av Helena Fagertun (om hur det svenska poesiklimatet påverkar en skrivande människa) och Viola Bao (om de rent faktiska förutsättningarna för poesin i Sverige).

 

Som outgiven, svensk och någorlunda ung skrivande person (inte född på 90-talet tyvärr, det är försmädligt men sant) så har jag dock några metaobservationer att göra om debatten själv.

 

Debatten har handlat minst lika mycket om poetik som den handlat om utgivning, även om ingen vill säga det rakt ut. När Anna Axfors i DN menar att: Mina författarkompisar skriver mer som man pratar, de berättar saker på riktigt. Många av dem som ges ut har ett sönderslipat språk och är fortfarande mycket intresserade av ljud: hur ord låter och sådant – så försvarar hon en viss sorts text och en viss sorts poeter. Och det är fine, det har hon all rätt att göra, men det vore klädsamt att inte maskera det inte under flagg av att slåss för allas möjlighet att bli utgivna.

 

Jag tror inte att jag berättar saker på riktigt. Jag skriver inte heller som man pratar. Jag är dessutom intresserad av hur ord låter (till exempel ord som: futurism eller 70-talskritiken mot Tomas Tranströmer för att han inte skrev dikter om Vietnam). Är jag inkluderad i Axfors projekt?

 

Huvudfrågan är ju: om Bonniers och Norstedts imorgon bestämde sig för att ge ut tio stycken nittonåriga Tranströmer-epigoner, hade Axfors blivit glad då? Svaret är naturligtvis nej. Vilket i och för sig är rimligt, ingen hade blivit särskilt glad av det. Men låt oss inte vara naiva: det här mer en kamp om vad som ges ut, än det är en kamp om hur mycket som ges ut. Det är svårt att förneka att det har skett en positionering enligt vissa poetisk-estetiska linjer.

 

En bärande del i Axfors argument är att hon och hennes kompisar är tillräckligt bra för att bli utgivna. Jag är inte så intresserad av om det är sant eller inte, det är det kanske, men däremot är jag intresserad av vad det gör med oss som skrivande människor att verka i en sfär där vi ständigt måste vara våra egna största fans. Risken är att vi skapar en situation där vi inte kan tala om våra tvivel och rädslor. Ett hetsigt samtalsklimat som i sina värsta drag liknar en libertariansk mardröm – ett amerikanskt självhjälpsideal där det gäller att stenhårt marknadsföra sig själv och sina ”projekt”. Pull yourself up by your bootstraps. Jag kan inte FÖRSTÅ hur jag och mina kompisar inte är utgivna.

 

Jag är inte säker på att det jag skriver är fantastiskt. Jag är inte säker på att det jag skriver borde bli utgivet. Jag är inte alltid övertygad om att mina outgivna vänner borde bli utgivna. Jag önskar att jag var det, men nu är det inte så. Jag är i allmänhet jävligt rädd att det jag skriver är dåligt.

 

Jag är medveten om att Axfors affirmerande attityd i viss mån uppstått som ett svar på mina känslor. Eller snarare klichébilden av de känslorna: den svårartade poeten som tycker att det hen skriver är skit. Och det tycker kanske Axfors också ibland. Eller kanske inte? Vad vet jag. Om hon inte gör det så är det ju fantastiskt för henne, men att tro stenhårt på sig själv kan inte göras till ett allmänt modus operandi för hur vi ska tala om våra texter. För i sådana fall måste jag och många andra vara tysta.

 

Menar jag att folk inte ska få säga att det dom skriver är bra? Nej, det menar jag såklart inte, men jag menar att vi måste vara medvetna om att sådana påståenden får sin affirmerande kraft av en i grunden nyliberal syn på det litterära fältet. Om vi inte är försiktiga så kommer den attityden att bli lika problematisk som den som förespråkar poetisk flagellering och ett koketterande dåligt självförtroende.

 

Alla som deltagit i debatten vill göra plats för ”nya röster”, inklusive jag själv. Många som deltagit i debatten känner också varandra, inklusive jag själv. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det, men kanske hade det varit lättare om vi bara träffats på en fest och pratat om det här istället? Fast då hade ju inte Bonniers tvingats förhålla sig till kritiken (om det nu är det de gör). Problemet är att bortsett från den typen av tomma svar så undrar jag om debatten haft någon effekt överhuvudtaget – förutom att påvisa en djup klyfta mellan de stora, svenska förlagen och de unga poeterna. Det är möjligt att den klyftan är så anmärkningsvärd och skadlig att det i sig motiverar att debatten har förts. Det är bara synd att den lämnar en så trist eftersmak av positionering och trött individualism.