hedvig holgersson

Du står i din kropp. Din kropp omfamnar dig med sina organ, sitt blod och sin hud. Kring din kropp finns ett rum. Rummet omfamnar din kropp, är en dov filt om dina axlar.

 

Rummet är upplyst men du ser ingen lampa och du ser inget fönster. Ljuset kommer ovanifrån eller från sidorna. Det rör sig genom luften och det upptar din kropp.

 

Framför dig står en man. Skuggor faller ur honom. Det enda du kan se är hans stålgrå pupiller som skapar små hål i luften.

 

Delar av hans skuggor rinner genom öppningarna. De blandas upp i luften och hans blick finns där, söker efter din kropp.

 

Han ser på dig. Han ser på dig och blicken avlägsnar din kropp från det som är du. Varsamt drar han loss lager efter lager, skalar din kropp som en frukt. Små bitar spricker. Din kropp klyvs och faller isär.

 

Han står framför dig i rummet. Han ser på dig ovanifrån. Luften är kvav och tung. Den flyter trögt omkring i rummet, dämpar kropparnas förmågor. Han och du står stilla.

 

Han smakar på din kropp. Han suger i sig det söta och mustiga så att det enda som kommer att återstå är en förtvinad hinna av hud och kött och fett. Han ser på dig. Du ser på din kropp. Din kropp har fallit ur dig och du ser på den där den ligger nedanför dig. Det rinner längs hans haka. En saft spänns ut över golvet, besegras av ytkraften och stillnar.

 

Golvet fylls av din kropp. Huden och köttet och fettet blir en torr hög på golvet, separerad från vätskan runtom den. I rummet breder en djup, varm lukt ut sig. Det smakar kompakt och mört. Rummet absorberar den röda färgen och ljuset glesnar. Väggarna syns inte längre genom luften som avgränsar dig från dem.

 

Han ser på dig. Han ser på dig och blicken klär dig med en ny kropp. Han lägger kött över din skepnad. Med blicken formar han köttet. Han gnider och karvar, jämnar sedan till det i kanterna.

 

Väggarna hasar sig närmare och luften tätnar kring honom och dig. Skuggor sluter sig om er. Luften koncentreras när rummet krymper. Kropparna fastnar i luften, eller i väggarna.

 

Han stryker hud över din nya kropp. Små remsor av skinn vecklas upp ur hans blick. Remsorna sammansmälter och blir ett hölje över köttet. Huden känns stel mot kroppen. Du vet inte hur du ska röra dig i den.

 

Han står nära dig, kroppsvärmen vidrör din nya hud. Du försöker dra in luft genom näsan. Den klibbar sig mot insidan, sprider en fadd smak genom din kropp.

 

Han lutar sig mot marken, sträcker ut tungan och bryter den röda hinnan. Den absorberas av hans mun. Han rätar på sin kropp och vänder upp blicken. Han ser på dig.

 

Luften delas upp, skuggorna tunnas ut. I rummet sprids ett uppbrutet ljus och färgerna bleknar. Väggarna trycker inte längre mot din kropp, istället blir värmen från honom en kompakt beläggning mot huden.

 

Hans ögon ställer sig framför dig. Han sträcker fram sin arm. Du sträcker fram din arm. Du gör nästan likadant som han. Men huden är torr och sprucken. Det frasar när armen dras mot höften, så du släpper och låter den hänga stilla från din axel.

 

Ett skarpt ljus faller in i rummet. Ljuset tränger sig genom ditt huvud, gör sprickor där och innanför skallbenet bryts dina tankar upp. Ljuset och den tunna luften viner inuti din kropp.

 

Han lägger luft i din mun. Luften är len mot dina insidor, smakar tunt och milt. Han ser på dig. Han dricker ur ditt nya ansikte, uppslukas av det han skapat.

 

Rummet öppnas upp omkring dig. Väggarna skingras, blir spröda och har snart förenats med luften. Runt dig blir allt lätt, men din kropp är tung. Hans värme är tät kring den, värmen kväver dina rörelser.

 

Han håller i din nya kropp. Han ser på dig och hans mun närmar sig ditt huvud. Hans ord är blöta mot ditt öra. Orden rinner in i dig. De luckrar upp dina organ och dina insidor blir porösa.

 

Rummets gränser är upplösta, liksom gränserna för din kropp. Han håller i den och han ser på dig. Han har din kropp i sina ögon eller, det är i hans ögon du finns.